Den här gången lade jag bären i en kastrull, täckte dem med vatten och lade det i en 90° grader varm ugn. Det är nämligen när bärens kärnor kokas som det sträva frigörs. Efter cirka fyra timmar tog jag ut grytan och kände direkt en tydlig slånbärsdoft. Kanske var jag något riktigt bra på spåret? Jag silade bort bären, pressade ut så mycket saft jag kunde och kokade upp det med lika mycket vit sirap. Sedan spädde jag ut det ännu mer, blandade i gelatin och smakade av med sirap. Blandningen frystes i glassmaskin till sorbet och serverades med turkisk yoghurt och kaksmulor. Smaken på sorbeten var väldigt fin och tekniken med ugnen kommer jag definitivt använda igen men smaken från kaksmulorna var för stark och gjorde att man inte kände slånbärssmaken och yoghurten tillförde inte mycket.
Slånbär har en facinerande djup smak som påminner om plommon och surkörsbär och har en helt unik kryddig ton. I sig är slånbärssmaken väldigt god, men jag tror att den kan bli ännu godare med rätt tillbehör. Tyvärr är det svårt att hitta något som passar till den speciella smaken.
Tack för trevlig text. Själv har jag först de två senaste åren börjat intressera mig för det här bäret. Jag bor i Göteborg och har gott om buskar att plocka i, runt släktgården eller i Södra skärgården. Strävan har jag klarat mig undan genom att bara plocka sent i oktober och inte koka bär med kärnor. I går fick jag färdigt fyra flaskor saft samt ett antal burkar med kärnseparerad och lättsockrad puré på resterna (separationen gjordes med mortling genom sil). Jag utforskar också olika användningsområden, så jag får se vad det blir av purén i år. Ifjol gjorde jag bara osockrad puré, vilket funkade som alternativ till fruktgelé vid framdukning av gratänger och liknande.
SvaraRadera